Igår var jag hos mina föräldrar och dom berättade om en bekant till dem. Hon hade nyligen uppsökt läkare då hon hade ont i fingret, efter många undersökningar kring orsaken till denna värk stod diagnosen klar. Dåligt minne som jag har så kommer jag inte ihåg vad sjukdomen hette. Men det är en muskelsjukdom som bryter ner musklerna tills de mer eller mindre försvinner. Inte ens 40 år fyllda så får hon följande prognos:
Läkarna gav henne ca ett år till att leva. Under detta år kommer muskel efter muskel att sluta fungera. Man kommer hamna i rullstol och kommer till slut inte kunna äta själv. Slutligen kommer antingen hjärtat att stanna eller kommer man kvävas. På ett år kommer man att vissna och dö.
Vad gör man när man får ett sånt besked? Vad tänker man? Vad skulle man göra med de dagar man har kvar? Jag antar att man får ett helt annat perspektiv på livet och att uttrycket Carpe Diem får en helt ny innebörd.
Det är saker som dessa som får en att börja fundera över livet och hur snabbt och plötsligt det kan ryckas ifrån en eller rycka ifrån en någon i ens närhet...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar